Draksommar

Draksommar

Här kommer jag att lägga upp en saga som heter draksommar. Det är en berättelse om hur några människor med olika bakgrund kommer samman. Alla är dom unga. Starx kring tjugo. Det är också Caels första riktiga äventyr. Många år innan han kommer i tjänst som livvakt i Faé.

 

Sagan är klar, men renskrivs i detta nu. Tillsvidare lägger jag upp små stycken ur sagan.

 

 

 

 

Byn Berende och Thons öde

 

 

Långsamt grydde dagen. Solens ljus vidrörde trädtopparna, genomlyste löven och badade byn i ett grönt skimmer. Snart skulle solen stiga ovanför trädens kronor och låta sitt ljus flöda ner över gatan där Thon hade sin smedja. Utanför smedjan, på den grova träbänken satt smedjans herre och kisade mot det obarmhärtiga ljuset. Det var en stor, barbröstad man med svällande muskler, gråögd och svarthårig. Det slutna ansiktet bar ett drag av melankoli. En tung suck fick bröstet att resa sig och sedan sjukna ihop.

En av byns äldre kvinnor passerade, log och nickande menade mot honom. Han försökte att le tillbaka, men visste att det blev en grimas.

Förr, då hans far levde fick de ofta beställningar från bergfästet Tangar Zoth. Men sedan den nya handelsleden till dvärgrikena Doom och Saal åter satts i bruk, hade uppdragen minskat kraftigt. I dessa dagar sträckte sig hans sysslor till enklare ting som att laga, slipa, hamra ut. Inte till att skapa och forma.

Då fadern levde fick dom ofta beställningar på pilspetsar, yxor, spjut och någon enstaka gång fick dom in ett harnesk som behövdes bankas ut. Men för två år sedan hade han tillsammans med sin far smitt ett svärd till en kringresande riddare.

Medan fadern och Thon arbetade med svärdet stannade riddaren i byn. Han var uppe vid det gamla monumentet över nationalhjälten Coldin. Där lade han ner offergåvor och satt sedan och filosoferade medan han blickade ut över byn och dess omgivningar. Thon hade varit uppe hos riddaren för att tala med honom om svärdets fäste. Riddaren hade bjudit Thon att sitta med honom och Thon passade på att fråga varifrån han kom.

”Västerifrån”, hade riddaren svarat. ”Från lord Svartlejons land.”

”Var ligger det?” hade Thon frågat och samtidigt känt sig som en idiot.

”Vid Richerio, den stora staden, där den vita drottningen bor.”

Richerio hade Thon hört om. Det var Avaloths huvudstad och den vackraste staden i världen. Det sades att den var byggd av vit sten och att stadens palats var så högt att dess högsta torn nuddade molnen.

Under dom stunder som Thon inte arbetade med fadern, talade han med riddaren om världen bortanför byn. Han fick höra om Sirons borg vid Stora skogens rand, om hur den vilda Järnforsen övergick till en bred flod, fylld av båtar och sedan till den stora sjön Almaren. Där fanns en stad som var byggd på pålar. Bortanför sjön låg ringbergen som omgärdade huvudstaden. Norrut fanns stora slättländer och tillslut röda bergen och det stora citadellet som vaktade de civiliserade länderna från barbarerna i norr. Söderut fanns den gyllene floden och gränslandet, fler berg och bortanför dem, det väldiga alvriket.

”Hur stor är världen”, frågade Thon med rynkade ögonbryn.

”Stor”, svarade riddaren, ”större än någon människa kan veta.”

En stund hade Thon funderat på det. Sedan såg han undrande på riddaren, svalde och visste redan innan han öppnade munnen att frågan var dum.

”Större än man kan resa på ett år?”

”Ja, mycket större. Större än någon människa kan resa under hela sin livstid. Bortom kusten finns det hav som sträcker sig i månader, efter det finns stora landmassor och efter dem ännu mera hav. Det finns öar och riken bortom horisonten som vi inte känner namnet på, men vi vet att dom finns.”

När svärdet var klart och Thons far gav det till riddaren, såg denne mycket nöjd ut. Resultaten hade blivit ett elegant, lätt vapen. Thon hade provsvingat det innan. Hans far hade skrockat och sagt att slåss inte var något för Thon. Det var bättre att lämna sådant åt dem som viste hur man gjorde.

Det hade varit det sista uppdraget från någon utanför byn. Efter det hade dom gamla handelsvägarna öppnats och allt smide utom småsaker kom från dvärgarnas smedjor.

Thons far hade levat och verkat som smed hela sitt liv. Han kunde inget annat och han var definitivt ingen handelsman. Arbetena blev färre och färre. Inom ett år fanns det inte längre något för en smed att göra i byn. Fadern begrep inte varför dvärgsmide skulle vara så mycket bättre än det som han själv gjorde, men en dag for en köpman genom byn. Denna stannade på värdshuset för att äta middag, och då fick både Thon och fadern se dvärgsmide i första hand.

Det var en kniv, med vackra mönster som slingrade sig längs bladet. Metallen längsmed klingan såg ut som blåglödande silver.

”Obrytbar och behöver aldrig slipas”, sa köpmannen.

Thons far log och nickade. Men Thon kunde se hur något gick sönder där inne. Då dom gick ut från värdshuset, skakade fadern långsamt på huvudet.

”Som barn.”

”Vad?” frågade Thon.

”Vi är som barn. Ett hantverk som jag trodde att jag hade lärt mig behärska. Något som jag har bemästrat bortom andra människors kunskaper är ingenting. Vi är som barn och dom är mästarna.”, han vände sig mot Thon med sorgsna ögon. ”Jag är ledsen min son. Allt jag har lärt dig… Allt jag har lärt dig är till ingen nytta.”

Faderns sista år i livet var fyllt av sorg. Han blev aldrig bitter, men stoltheten försvann. Den gamla elden som han burit slocknade och dog. Aldrig mer sprack hans ansikte upp av det leende som alla i byn hade älskat. Aldrig mer hördes hans dundrande skratt. En dag fann Thon honom liggandes i smedjans sot. Det gamla ansiktet var utslätat, men sorgen som funnits i ögonen den sista tiden, fanns kvar.

 

***

 

Det fanns inga arbeten, men för att äta behövde Thon pengar. Först använde han pengarna som fadern sparat undan. Sedan blev han tvungen att sälja saker i huset. Muggar, tallrikar, bestick, hans mors träsniderier. Tillslut stod han tveksam med händerna på faderns hammare. Men den kunde han inte förmå sig att göra sig av med.

Eftersom det inte fanns något arbete för en smed längre, gjorde Thon dagsverk för bönder i trakten. Då han var en stor och stark man använde dom honom till att bära tunga saker. I skogen eller på åkrarna passade han bra. Dock hade bönderna sedan tidigare sina drängar, så det var inte ofta som dom behövde hans hjälp. Det lämnade Thon åt dagdrömmar.

Ofta tänkte han på hjältar från forntiden. Coldin och Istavan som hade födds i byn för tusen år sedan och som hade kämpat mot svartblod och drakar. Han mindes det som riddaren hade talat om och drömde om att resa till dessa länder och platser.

Skulle det vara omöjligt, frågade han sig, att resa bort från platsen man fötts på? Såklart inte, svarade han, man måste bara våga.

 

 

I skogens djup finns en frid

 

Ibland gick han på långa vandringar i skogen. Det fanns en fridfull känsla att kliva fram under trädkronornas djupa grönska. Just där byn slutade, där skogen tog vid, var träden normalhöga som dom var nere vid Järnforsen. Men så fort man hade gått något hundratal meter in började dom att bli högre och kraftigare. Han hade aldrig gått djupare än någon kilometer, men hade alltid undrat just hur höga dom kunde bli. Berättelser om den djupa skogen, där diserna bodde, hade nått hans öron. Träd så stora att dom tornade upp sig som giganter. Där inne sades det, byggde diserna sina städer och byar bland trädens kronor. Denna heta dag vandrade han längre än han tidigare gjort. Han passerade förbi platsen där man samlade örter och ekollon, stället där männen avverkade skogen för ved och där vildsvinen bökade upp dyrbara svampar. Längre och längre rörde han sig. Ut på jaktstigarna bortom civilisationen. Framåt middagen kom han fram till en bred, långsamt flödande å. Där stannade han till och undrade om han skulle fortsätta. På andra sidan reset sig skogens stammar otroligt höga. De var rödbruna och upptill tycktes löven skimra.

Kanske hade han kommit så djupt in att det var disernas skog han såg? Diserna var inte farliga för hans folk. Sedan Coldins dagar hade hans folk haft ett förbund med dem och Thons folk fick gå och komma som de ville. Ibland hade dom till och med kommit på besök. Men nu var det länge sedan som man hade sett till diserna i byn. Ingen hade sett dem i trakten sedan flera århundrade, så kanske fanns dom inte kvar? Men det fanns andra saker i skogen. Saker som var orsaken till den stora träpallisaden som fanns kring byn. Enorma hästhöga ulvar, dom fruktade Slagbjörnarna, som växte sig dubbelt så stora som vanliga björnar. Om natten kom svartbloden fram ur sina underjordiska hålor och sökte människokött till sina grytor. De livsfarliga skogstrollen fanns också. Stora, höga och omgärdade med en sådan stank att djur kände det på långt håll och flydde från dem.

Medan han betraktade den långsamt rinnande ån, såg han en havt dold, rest, mossövervuxen sten. Formen påminde om något han hade sett nere vid kungens väg och han fann det förunderligt att en sådan sten skulle finnas så här djupt in i skogen. Av pressande rötter, vind och årstider, hade stenen börjat luta sig allt närmare vattnet. Tio, tjugo år till sedan skulle den långsamt börja falla ner och om kanske trettio, fyrtio år skulle den för alltid försvinna. Ingen skulle veta att någon en gång hade märkt ut den här platsen.

Långsamt rörde han sig framåt genom det knähöga gräset. När han var alldeles intill, syntes gamla, slingrande mönster. Ristningar. Han lät fingrarna glida över mönstren och fick en känsla av uråldrighet. Försiktigt skrapade han bort en del mossa och såg hur tecknen fick mening.

 

"Under denna sten ligger Adelard, sorgernas prins, brytare av bojor, besegrare av den stora nordliga hären och vidundrets bane. Stort var han, hyllat var hans namn, men i hans sista dagar var sorgen tung. Aldrig fann han sin älskade igen. Ty hon vilar i forsen intill tidens slut."

 

Det var ingen gränssten, utan gravstenen rest för Sorgeprinsen. Han som levde för många hundra år sedan och vars älskade hade fallit i floden. Sagan förtäljde, att dom hade flytt från svartblod som leddes av ett vidunder. Att dom hade kommit till forsen och att hon hade gått över på en fallen trädstam. När hon var nästan på andra sidan, hade hon halkat och störtat ner i vattnet.

Thon såg mot vattnet. Det var inte längre en fors, utan en å. Det hade nog inte varit en fors på väldigt många, långa år. Hur mycket hade inte naturen förändrats sedan den tiden.

Han ställde sig nära det skimrande vattnet och mindes att i berättelserna hade det utgjort någon sorts gräns. Hur hade sagan gått? Den var så uråldrig att den nog hade förändrats många gånger och han hade hört minst tre versioner av den. Hur det än var så tog han det som ett tecken, gick tillbaka några meter, tog sedan ett språng över ån. Bakom träden på andra sidan fann han de spruckna resterna av en uråldrig väg. Spruckna, sönderbrutna stenar. Fascinerat stannade han och betraktade den några ögonblick.

En väg här, mitt i skogen?

Det hade han aldrig hört om. Men å andra sidan, berättade sagan att Sorgeprinsen hade lagts till vila efter att ett stor begravningsfölje hade fört honom dit. Det var en märklig och mäktig känsla att han funnit både stenen och vägen. Han log för sig själv och rörde sig långsamt vidare.

Han kunde nästan känna historiens vingslag medan han gick under de höga, mäktiga stammar. Allt som hördes var vinden som rörde sig slött deras kronor. Länge vandrade han längre och längre. Tillslut öppnade sig skogen och han såg en vid, mörk skogssjö. Solen låg lågt och glittrade likt guld i vattnet. Det fanns en djup tystnad över platsen, avbruten endast av fågelsång. De mäktiga träden växte sig ner ända till stranden och några av deras grenar letade sig ner i vattnet. På andra sidan sjön såg han vita stenar bland allt det gröna. Ruinerna av något forntida slott. Kanske var det rent av Sorgeprinsens borg? En stund stod Thon alldeles stilla och stirrade ut över sjön, tog in den överjordiska skönheten.

”Så vackert”, mumlade han och överraskades av sin egen röst. Den passade inte in. Inga människoröster passade in på en sådan plats. Här skulle bara vinden, fåglar och disers sång höras.

Solen höll på att sjunka bortom träden och han visste att han aldrig skulle hinna hem innan natten kom. Så han bestämde sig för att övernatta där han var. Han satte sig vid en av de stora träden alldeles invid vattnet och såg ut på den vackra sjön och skogen omkring.

Snart blev ögonen allt tyngre och kroppen slappnade av efter den långa vandringen. Lemmarna rätades ut och han lade sig till rätta med sin matsäck under huvudet.

Detta var ingen dålig dag. Jag fann Sorgeprinsens sten och hans slott.

 

 

Drömmar ur det förflutna

 

Under några ögonblick for drömska bilder om forntida hjältar förbi bakom ögonlocken. Han kunde se Sorgeprinsen och hans älskade fly genom skymningsskogen. Bakom dem vrålade vidundret och kom allt närmare. Vid forsen stannade dom. Prinsen vände sig och med svärdet, månskimmer draget medan hans älskade skyndade över. Så vacker hon var där hon försiktigt balanserade ut på stammen. Blek och slank, med hår som svart sammet. Men hon rörde sig inte darrande och rädd som i sagorna, utan hastigt och lätt. När hon var nästan över, höll hon upp en båge och siktade mot skogen bortom prinsen. Där veks träden åt sidan och stammarna knäcktes. En flod av svarblod strömmade ut bland träden och bakom dem en stor svart demonhäst med rödglödande ögon. På dess rygg satt mörkerherren och kring honom svärmade svartbloden. Alla kom dom närmare och närmare Adelard, som skulle komma att bli kallad Sorgeprinsen.

Prinsessans pilar sköt likt vita blixtar genom mörkret och slog in i svartblod efter svartblod. Då den svarta hästen stegrades sig över Adelard, blixtrade en av pilarna till och träffade mörkerherren på dess rygg. Mörkerherren skrek och tog sig för bröstet. I det samma slog hästens hovar ned, men Adelard gled undan. Svärdet, månskimmer glödde vitt i natten, högg djupt och demonhästens blod föll fräsande i gräset. Mörkerherren gled ur sadeln, drog med ett ryck loss pilen och rörde sig jämte hästen så att han kom upp bakom Adelard.

Prinsessan öppnade munnen och skrek, men Adelard tycktes inte höra. Prinsessans pilar var slut, så hon rusade tillbaka över trädstammen. Samtidigt drog hon ett svärd vars klicka slickades av en blå eld. Mörkerherren såg henne komma, drog sitt egna svärd, parerade hennes hugg och lyfte sedan ett mäktigt jakthorn till läpparna. En dov ton rullade genom drömmen, fick alla att hejda sig. Adelard och prinsessan backade mot trädstammen. Högt på himlen kom ett vrål som nästan fick världen att rämna. Vidundret blev synligt. Stort och hemskt var det. En väldig bevingad ödla, en drake. Eldar slickade dess käftar och flammade i dess ögon. Under några ögonblick hängde den högt över dem, sedan störtade den nedåt likt en brinnande stjärna. Då den landade, skadade marken så kraftigt att alla föll omkull. Adelard kom först på fötter, drog med sig prinsessan och vrålade i hennes ansikte att fly, sedan vände han sig mot vidundret med svärdet i handen. Mörkerherren skrattade och pekade med sitt svärd. Hans röst var som vind och is. Thon kunde inget höra, men såg läpparna röra sig.

”Döda.”

Draken öppnade käftarna och där inne dånade en eld så het att den kunde smälta sten.

Men just då den skulle släppa lös den förtärande stormen, kastade sig prinsessan framåt, svingade svärdet med ena handen och grep efter hornet med den andra. Fingarna lade sin om det, mörkerfursten stötte med svärdet och prinsessan skrek och stapplade bakåt. Blod strömmade ur ett djupt sår i hennes mage. Benen vacklade. Hon pressade händerna mot såret. Adelard vrålade, rusade fram emot henne och försökte ta henne i sina armar. Men prinsessan skakade på huvudet och visade upp hornet. Hon höjde det till läpparna och åter rullade den tunga tonen ut över drömnatten.

Svartbloden stannade upp, mörkerfursten hejdade sig med ögonen uppspärrade av rädsla. Men det viktigaste av allt. Draken vände sina flammande ögon mot prinsessan, bugade sitt huvud och visade att det nu var hon som bestämde. Under några ögonblick var det stilla. Allt som hördes var flämtande andetag. Sedan vände prinsessan blicken mot mörkerfursten och draken följde hennes blick. Hon pekade mot mörkerfursten och öppnade munnen. Vit av vrede och skräck stirrade fursten upp mot vidundret, höjde händerna mot den och ropade ut uråldriga ord. En svart dimma svepte hastigt över platsen där han stod och i nästa ögonblick var han försvunnen. Då bytet försvann, vrålade draken av vrede och sig istället mot svartbloden och i en storm av eld, förvandlades horden av svartblod till aska.

Då Adelard nådde fram till prinsessan föll hon samman i hans armar. Den unga kvinnans ansikte var nu så vitt att det tycktes glöda i mörkret. Deras blickar möttes. Hennes var matt och hans fylld av fasa och sorg.

Trots att Thon inte kunde höra deras röster, kunde han ana deras ord.

”Min älskade”, stönade Adelard.

”Mitt hjärta”, flämtade prinsessan.

Händerna gled över den våta klädnaden och färgades röda av hennes blod.

”Nej”, viskade Adelard.

”Göm det… göm hornet”, viskade hon.

Tårar strömmade över Adelards kinder. Han nickade men kunde inget mer säga. Ett par andetag drog prinsessan in. Blicken vändes upp mot den svarta himlen och stjärnorna. Sedan kom en lång, skälvande utandning och kroppen slappnade av. Att sorgejämmer steg upp från Adelards läppar. Han borrade ner sitt ansikte i prinsessans hår och grät. Länge satt han så. Tillslut glödde himlen av den vaknande dagen. Över trädtopparna steg solen och lade världen i ett gyllene ljus. Då strålarna träffade den sörjande prinsen, höjde han sitt huvud, såg ner på prinsessans bleka ansikte, strök över kinderna och sänkte sina läppar mot hennes panna. Åter föll ett par tårar, vätte kinder och panna. Sedan lät Adelard blicken glida över den döda prinsessans kropp. I hennes knä låg drakluren och kring den, greppade fortfarande mörkerherrens avhuggna hand. En svart klo av järn.

 

Thon ryckte till och öppnade ögonen.

 

 

 

 

 

© Mikael Mansén