Den sista alven

Den siste alven

Man hade kunnat tro att den siste av alverna skulle vara en skön varelse, vacker och skimrande. Men det var han inte. Det enda som fortfarande var vackert, var hans hår. Ty det skimrande i eftermiddagens ljus. Han stod med solen i ryggen och betraktade den gamle mannen och ett blekt leende skymtade. Den gamle hade kommit för att höra slutet på hans historia. Tusentals år hade förflutit sedan alvens barn dött, tusen sedan hans hustrus ande bleknat. Själen var tom och sargad. Men den sista historien måste berättas.

Den gamle mannen bugade sig för Alven och satte sig i gräset vid den sprakande elden.

Han tog fram sina anteckningar och bläddrade till de sista sidorna. Endast något trettiotal tomma återstod. Men de skulle nog räcka. Alven sjönk ner mitt emot. Han hällde upp rykande dryck i en bägare av lera och räckte den till den gamle.

”Raul, detta blir vårt sista möte.” sade alven.

Raul nickade.

”Jag vet, jag är redo.”

Alven drog med handen över gräset.

”Det finns ingen magi kvar i världen. Jag är ej längre bunden.”

Raul nickade igen och skrev.

”Det är viktigt för mig detta. Kanske kommer allt att glömmas i denna hastiga värld. Men det är viktigt.”

”Jag skriver ner det så att människor ska minnas.”

”Människor glömmer.”

”Då gör jag en saga av det. Dem glömmer vi inte.”

”Du sa det Raul, men det är ingen saga. Det är vad som hände.”

Raul lyfte blicken och betraktade sin vän.

”Jag vet.”

Trädens toppar skimrade gyllene då solen gled ner bakom dem. Månen hade synts en god stund, blek och fjärran, men på himlen tändes stjärnorna. Alvens eld sänkte nog med ljus åt Rauls penna och han skrev hastigt. Berättelsen handlade om slutet. Den sista stora striden och vad som kom efter, och om borttynandet. Innan allt försvann, då isen kröp över länderna, kom en sista hjälte ur forntidens dimmor. Det var en tid då de stora städerna låg i ruiner. Men än fanns alvboningar i den stora skogen och än hördes dvärgars smidessång.

 

© Mikael Mansén