Alvys värld

Alvys värld

De mytologiska väsen som finns eller funnits, gömmer sig bland oss människor. Utan att vi märker det vandrar ättlingar till vaner och asar, jättar och troll på våra gator. De av dem som lever bland oss, håller till i gamla stan, eller Den gamla staden som de själva kallar den.

Men de flesta håller till ute i vildmarken. I de krympande skogarna. Där försöker de leva som om den nya tiden med all teknologi inte fanns. I vildmarken strövar alltjämt troll. Med blickarna bortvända från växande städer och tungt trafikerade vägar. Där bor vättar ännu i underjordiska hålor. I ekande bergsalar lever de sista dvärgarna. Deras smidessång har sedan länge tystnat. Fyllda av misströstan inväntar de slutet som långsamt närmar sig. I vildmarken finns disernas små borttynande riken. Där längtar ensamma härskare tillbaka till tider som varit och som aldrig återkommer. Ibland kan man se dem, likt bleka andar ströva genom skogarna under fullmånens sken. Ibland kan man höra deras sorgesång, likt höstvindens klagan. Ständigt sökandes…

Men i de mörkaste av urskogar finns fortfarande uråldriga fasor. Varelser vi vill glömma. Varelser vi inte längre tror på. Järnskogen har krympt. Men fortfarande försvinner människor in i den, för att aldrig komma tillbaka.

Jotunheim, jättarnas hemvist, finns också där ute. Vandrar någon fel, kan de hamna på någon av dess platser. Plötsligt, utan att vet hur det gick till, har de passerat över gränsen.

Världen är inte vad vi tror att den är. Den är fylld av hamnskiftare, skogsrån, älvor och dvärgar. Många är vilda, en del onda, en del goda. Men alla vet de att deras tid är förbi... Om de inte kunde finna den som så länge sedan gick förlorad.

 

 

© Mikael Mansén